Tillsammans med arbetskamrater från Volvo besökte jag Väderöbod några gånger varje sommar från 1975 för sportdykning och fiske. Jag blev väldigt fascinerad av ön. Dess natur och den utsatthet den har gav lätt föreställningar om att det måste vara väldigt speciellt att bo och verka på en sådan plats. Väderöbod hade varit avbemannat sedan drygt 10 år och naturkrafterna slet hårt på byggnaderna. Tyvärr fick naturen också hjälp av besökare som inte kunde motstå frestelsen att kasta in stenar genom fönstren, bryta upp dörrar, hämta kökslådor till grillved mm.
Andra hade dock skrivit uppmaningar på väggarna att man skulle behandla byggnaderna med omsorg och stänga efter sig när varit inne och tittat.
År 1978 efter en fisketur fick jag idén att samla ihop en grupp som skulle spika för trasiga fönster och dörrar med masonit så att förfallet bromsades medan myndigheterna överlade kring vad som skulle hända med Väderöbod. Jag ringde Sjöfartsverket i Göteborg och presenterade mitt förslag. Hänvisad till Naturvårdsverket som hade övertagit ansvaret för ön blev jag ombedd att formulera mitt förslag i ett brev. Detta brev ledde till att jag blev medbjuden till ett beslutsmöte på Väderöbod den 30:maj 1979 med representanter från Länstyrelsen, Naturvårdsverket och Domänverket. I det avslutande mötet på klipporna mellan husen visade det sig att myndigheternas representanter var av den gemensamma uppfattningen att det inte var möjligt att bekosta en upprustning och att även om man gjorde det så skulle det vara alltför stort ansvar att hyra ut Väderöbod som är så utsatt. Kustbevakningen som transporterade ut oss avrådde dessutom uthyrning eftersom det skulle vara svårt att undsätta folk på ön vid eventuell sjukdom eller olycka. Jag begärde då ordet och bad om att få göra ett försök att bilda en förening som skulle ta sig an underhållet och i samband med dykverksamhet mm på somrarna se till att förfallet stoppades. Jag erbjöd att vi skulle arbeta gratis om verket betalade materialet!
Förslaget antogs med tveksamhet, men med en tidsfrist på ett år. Då skulle fyrvaktarhusets och långa bodens fönster och dörrar vara lagade. Övriga byggnader kunde rivas och förse oss med material.
Jag var övertygad om att min närmaste bekantskapskrets skulle jubla över detta och glatt hjälpa till. Så blev det inte alls – i alla fall inte i början – men i slutet av sommaren, i samband med prisutdelning på Vitlycke Museum i Tanum efter en undervattensfototävling, berättade jag om möjligheterna och fick napp. Ett tiotal personer från olika sportdykarklubbar, främst Chalmers Sportdykarklubb anmälde sig och vi kunde senare på hösten samlas och formellt bilda Föreningen Väderöbod i Båtmansgården i Västra Frölunda.
Första arbetsdagen gjordes i kyla och höstregn 1979 då vi spikade för trasiga fönster och dörrar med masonit.
Första-majhelgen 1980 började det egentliga arbetet och vi bestämde oss nästan genast för att sätta målet att alla byggnader skulle bevaras.
Vid beslutsmötet med Länsstyrelsen och Domänverket i slutet av sommaren då det skulle bestämmas huruvida vi klarat vårt åtagande, fick jag något vid den tiden så ovanligt som en stor kram av ekonomichefen på länsstyrelsens naturvårdsenhet Gunnar Storm. Han var en stor karl och han sa med myndig stämma när han kramade mig hårt; Magnus! Jag är glad att det i Sverige idag fortfarande finns idealitet!
När jag tänker på det idag blir jag glad och rörd. Näst efter mina barn är det här det bästa jag har gjort.
Hälsningar Magnus Blomstrand