Trots att man inte placerade fyren på det otillgängliga Guleskär, var även Väderöbod en ganska ogästvänlig plats. Färskvattnet man samlade i reservoarer kunde bli salt vid svåra stormar. Man var tvungen att hissa upp sina båtar, för att de inte skulle slås i spillror, vilket fick till följd att man inte kunde ha särskilt stora båtar, vilket i sin tur gjorde att man hade avsevärt besvärligare att ta sig till land för proviantering än exempelvis lotsarna på Storö. Trots detta säger sig ändå de flesta som bott på ön längta tillbaka.
Att förhållandena inte förändrats kan vi som sedan 1979 arbetat med renoveringen intyga. Eftersom kranarna är borta nu kan inga båtar hissas upp vilket innebär att vi mer än en gång fått samla ihop våra saker och snabbt lämna ön då vädret försämrats.…
….och ändå längtar vi ständigt tillbaka!
Hällristning utförd av fyrvaktare Torsten Waldner tillsammans med fyrmästarens son Arthur Uhrberg, sedemera författare till boken Skisser från Väderöarna.
Torsten Waldners son Albert, skrev även han en berättelse: Att växa upp på en fyrplats