I ”Skisser från Väderöarna” har Artur Uhrberg ett kapitel om sjöfågeljakt. Både pappa och farbror Ragnar nämns där som ivriga jägare i unga år. När jag växte upp hade ivern tydligen dämpats något, men ibland blev det i alla fall en utflykt med vettar och gevär. Oftast hemsöktes Klövskärsflut. Där var en liten vik på insidan, att lägga båten i. En liten vattenhåla östes läns och blev ett bra gömställe. Vettarna lades ut på västsidan, sen var det bara att vänta. Det brukade bli några ejdrar och några alfåglar, (söflottar). Alfågeln smakade bäst och var dessutom mera lättplockad än ejdrarna. I synnerhet gamla ejderhannar, (äreboltar), (gudingar), var hårdplockade, fjädern satt väl fästad i skinnet.
Skarvar (ålekråkor), var ett annat jaktbyte. Den var stor och hade gott kött. Fjädern togs däremot inte tillvara. Den hade en ganska strong tranlukt. Ofta gick det att smyga på fåglar, som låg och dök efter mat intill stränderna på Väderöbod. Sen fick man i regel ut med Svarte Petter, för att hämta bytet.
Jag blev aldrig någon ivrig jägare även om jag sköt en och annan fågel. Både pappa, farbror Ragnar och, mot slutet av tiden på Väderöbod, även Kalle var nog både ivrigare och bättre jägare. Däremot tyckte jag det var roligt att ladda om patroner. Pappatroner kunde användas flera gånger ända till dom svällt så att dom trögade i patronläget. Först skulle knallhatten tas ur med en sorts syl och en ny tryckas in med ett specialverktyg. Så kom krutet, ett mått i varje patron. En liten plugg av pappersmaterial skilde krutet från haglet, ett mått det också. Sist en förladdning, en liten pappskiva. Så in med patronen i en stukapparat, där pappkanten stukades in och höll allt på plats. Hantverkaren inom mig rådde över jägaren. Det passade nog mitt temperament bättre.