Dimman breder sin gråa pell
Skymmande himlaljusen.
Fyrens strålar i enslig kväll
Sila sig mellan husen.
Havets liv synes kvävt och dött
Allt sedan övermakten mött
Bidande friska brisen
Som kan betvinga isen.
Inne är sömnens och vilans tid,
Signade stund för den trötte.
Barnens ängel med sömnens frid
Nyss de små kåra mötte.
Far med en bok sig i fyren satt,
Sömnens timmar bli få i natt.
Mor låter nålen vila,
Endast tankarna ila.
Och som var moders kring kära små
Oftast och helst de dröja.
Framåt och bakåt om dem de gå
Lyfta vill framtidens slöja.
Ser dem som stora kvinnor och män
Men, gud ske lov dit är långt igen.
Ännu är modersfamnen
Tryggaste barnahamnen.
Leende sover du, store bror,
Gossen med drömmarehågen,
Rädes ej trollen ej jätten så stor,
Kanske i drömmen du såg en.
Lugn i sin säng sover liten pys
Rund och rosig han lärt sig nyss
Första små orden stamma
Tulta på två ben till mamma.
Stora syster, mors högra hand,
Redan ur boet fått flyga.
Skolan är kär men nog hem ibland
Längtande tankar smyga.
Lillan, med fötter som markens hind,
Somnat med hand under rosig kind.
Tystnat har muntra skratten,
Tystnad härskar i natten.
Soven sött, mina kära små,
Soven till ljusa dagen!
Natten är tryckande mörk och grå,
Midnattstimmen år slagen.
Men, det blir morgon väl än en gång
Och blir blott böljan löst ur sitt tvång
Kommer väl vad det lider,
Ljusare bättre tider.
Väderöbod under isvintern 1921 – 22.
Blenda Waldner.