Väderöbods fyrplats ligger i sydvästra delen av ögruppen Väderöarna. Själva ön är mellan 8 och 9 hektar, mest berg. Klyftor genomkorsar ön i flera riktningar, mest SV-NO och SO-NV. I botten av de många klyftorna är det mest kullersten, åtminstone närmast vattnet. Längre från strandlinjen finns mera sand och grus och även en del grönska. Gräs och blommor av olika slag växer också på andra ställen, där det samlats en del jord. Av blommorna minns jag särskilt strandpilten (trift), strandglin, gula fetknoppen, som bildade små mattor på berghällarna och maskrosorna som kunde få långa rör till stjälkar. Av maskrosstjälkarna kunde vi göra halsband och små rörledningar, sugrör m.m. Men mest beundrade jag strandpilten. Den kan växa på en nästan slät berghäll. Det behövs bara en liten spricka i berget så att en rot kan komma ner. Sen blir det som en liten kudde av barkliknande blad och på släta, runda, klena stänglar sitter sedan de halvklotformade blommorna och lyser i sin fina ljusröda färg. Mera om skärens blommor och andra växter kan du läsa i ”Skisser från Väderöarna”.
Flera små vattendammar finns men det kala berget dominerar. Av de många klyftorna går flera ut i havet, men några goda hamnar bildar dom ej. Därtill är klyftorna för små. Bäst i det avseendet är Bohålet, men det ligger tyvärr på sydvästsidan av ön. Bergen stupar nästan undantagslöst brant i vattnet.
Kartskissen nedan är avritad från en karta av år 1867 i ”Skisser från Väderöarna”. Kartskissen har kompletterats med egna minnen och med vår barndoms benämningar, på vår egen dialekt, nästan.
Låt oss i fantasin besöka Väderöbod en vacker sommardag i början av 1930-talet. Vi kommer med båt från Fjällbacka och lägger till i östra hamnen, Kranhålet. På ömse sidor om inloppet är rejäla vågbrytare av betong byggda. Vi förtöjer i bultar och ringar fastborrade i berget. Till höger, ovanför våra huvuden, står en 4 tons lyftkran och innanför kranen står tjänstebåten fastsurrad på en plankbädd. Båtens köl står 3 á 4 meter ovanför vattenytan. Högre upp finns ytterligare en plankbädd. Dit flyttas båten vid svåra stormar, då sjögången kan nå den på den nedre bädden. Kranhålet fortsätter som en djup klyfta in mot ön. Innanför båtbäddarna går en betongbro över klyftan.
Vi går iland på vänster sida av viken, från mynningen sett, uppför ett par trappor och vidare på en gångväg över en rätt slät berghäll. Så utför en trappa och vi är inne bland bebyggelsen. Men vi fortsätter upp mot fyren. Vägen upp är en enkel gångstig. På ena sidan löper ett enkelt träräcke. Vid storm – och orkanvindar är det helt enkelt nödvändigt att kunna hålla sig fast och ibland nära nog dra sig uppför stigen. För att gå upp i fyrtornet krävs att någon av fyrpersonalen följer med. Det kostar 50 öre för varje besökare. Fyren är en så kallad Heidenstammare. Den är byggd av järn, och kom som byggsats till Väderöbod år 1867. Vi går in i ett stort cylindriskt plåtrör, lagom rymligt för att hysa en spiraltrappa. Trappan är av gjutjärn och det ekar i plåtcylindern när vi går de 48 trappstegen upp till ”mellanrummet”.
Efter ytterligare en kortare trappa är vi uppe i själva fyrrummet. Här dominerar den stora linsapparaten med luxbrännaren i centrum och urverket underst. Luxbrännaren fungerar ungefär som ett primuskök och lågan värmer upp 3 stycken glödstrumpor, så att dessa lyser med ett intensivt vitt sken. Fotogenen till brännaren kommer genom ett klent rör från en tank på golvplanet. Tanken skall fyllas så snart fyren släckts på morgonen. 0.9 liter i timmen går åt. Bredvid fotogentanken står en tryckluftstank och en rejäl luftpump. 2.0 kg/cm2 skall trycket vara. Urverket drivs av ett stort lod, som går ner i centrumröret på spiraltrappan. Urverket har axlar av stål och kugghjul av mässing. Det är fint polerat och putsat och väl smort. Hastigheten regleras av fyra vingar av mässingsplåt. Två av vingarna ställs in för hand och två regleras av ett par pendelvikter som slungas utåt när rotationen ökar. Urverket drar linsapparaten drar runt linsapparaten på 8 minuter.
Linsapparaten samlar ihop ljuset, dels i höjdled, dels i sidled så att 16 ljusstrålar, 8 vita och 8 röda vandrar horisonten runt på 8 minuter. På lagom avstånd ser man härigenom två blänkar varje minut. 8 sek.vitt sken, 22 sek. mörker, 8 sek. rött sken, 22 sek mörker Så kommer den vita blänken åter, o.s.v. Detta sätt att lysa är Väderöbods fyrkaraktär. Linsapparaten och urverket kan du nu se i Fjällbacka hembygdsmuseum, Nestorsgården, strax innanför samhället.
Vi ser oss omkring lite mera i fyrrummet. Det är inklätt och ombonat på ett helt annat sätt än trappcylindern och ”mellanrummet”. En rejäl vedkamin skall ge värme på vintern. En stol och en liten läshörna finns också. I läshörnan ligger en trave ”Hvar 8:de dag” och flera häften av ”Sveriges flotta”.
Via en brant trappa kommer vi upp till en brygga som löper runt i höjd med underkanten av linsapparaten. Här har vi utsikt horisonten runt. Den utsikten fortsätter vi att beundra sedan vi gått ut på ”altanen”, som löper runt utsidan av ”mellanrummet”. Från sydsydost över väst till nord är det fri havshorisont. Det enda som finns utöver en helt fri vattenyta är de små ögrupperna Skitrarna och Trollskären helt nära Väderöbod. I nord och nordost har vi norra Väderöarna med lotsplatsen Väderöarna. I öster, södra Väderöarna med bl.a. Hamnerö, där det står två små fiskarkojor. Och från ungefär nordost, över öster till sydsydost ser vi innerskärgården och fastlandet. Hjälpestensbergen, Spårö klova och Sote bonde höjer sig över det övriga landet. Kommer man västerifrån in mot Bohuslän i dessa trakter, är dessa höjder det första som dyker upp ur havet, som naturliga sjömärken.
Vi ser ner på bebyggelsen. Den är i stort sett samlad i ett stråk från Bohålet i sydväst till fyrmästarbostaden och tvättstugan i nordost. Alla är rödmålade med vita fönstersnickerier. Taken på de båda bostadshusen är täckta med skifferpannor. Alla övriga byggnader är täckta med tjärpapp. Framför fyrmästarbostaden är en liten grönyta inhägnad med staket. Ett par blomrabatter pryder också upp den lilla trädgården. Vi ser också ett termometerhus och en regnmätare, samt bortom bebyggelsen en vindmätare. Idag rör den sig sakta runt, det är svag vind. Vi får reda på att väder och vind observeras flera gånger per dygn. Alla uppgifterna sändas in till SMHI en gång varje månad. I Bohålet ligger personalens båtar förtöjda. En plats är tom, det är semestertid.
En kran, lika lyftkranen i Kranhålet står på berget ovanför hamnbassängen. Personalens sjöbodar är utplacerade på lämpliga platser i terrängen. Vi skymtar vår båt i Kranhålet och tjänstebåten på sin bädd ovanför. När vi sett oss mätta på utsikten återvänder vi ner för alla trappstegen och ut på berget igen. Nu vill vi ha ett bad i verkligt rent och friskt saltvatten. Var kan vi bada ? Motfrågan blir ”kan alla simma”? Jo. Vi blir visade till den så kallade Vedhälla (n) utanför Bohålet. Där kan man antingen vada eller hoppa i vattnet och också utan svårighet ta sig upp igen. Men se upp med berghällar närmast vattnet, som är beväxta med en slät svart alg. Den blir hal som såpa om den är våt. Solen gassar, vi gör det bekvämt för oss på den flata berghällen. Vattnet är inte lika varmt som inne vid fastlandet, men väl i vattnet vänjer man sig snart. I det lugna vädret är vattnet klart och genomskinligt, man ser botten på åtskilliga meters djup. Det känns overkligt, nästan kusligt tycker en del.
Efter badet smakar den medhavda matsäcken utmärkt.
Vi ser oss omkring ytterligare på fyrplatsen innan det fram på eftermiddagen är dags att vända åter till Fjällbacka. Vi sätter kurs på södra Väderöarna och passerar, genom en liten ögrupp, strax söder om Hamnerö. Inne i en vik på sydsidan ön ser vi de båda fiskarkojorna, som ägarna till södra Väderöarna ”Söröarna”, använder som bostäder under hummerfisket på vårarna. Dom är, för att använda ett nutida ord veckopendlare. Sedan öppnar sig Väderöfjorden. Kursen sätts norr om stora Engeln och Vedholmen. Småningom passerar vi det smala sundet mellan Fläskö och Florö. På Florö ser vi stora magasin. Det är gamla salterier från tidigare sillperiod. Där fanns också Abels krog, som det finns många historier om. Snart är vi åter i Fjällbacka.