Fyrpersonalens främsta uppgift var, helt naturligt, att hålla fyren lysande och linsapparaten roterande på rätt sätt. Fyren skulle tändas senast 15 minuter efter solens nedgång och släckas tidigast 15 minuter före solens uppgång. En tabell över solens upp – och nedgång under året, hängde i fyrrummet. Fyren skulle sedan passas natten igenom. Under semesterperioden på sommaren räckte det med två vaktpass pr natt. Den tredje mannen hade frinatt. På vintern delades natten in i fyra vakter.
Vaktpassen ”roterade” så att alla fick sin del av ”tändvakt”, 8-12, ”hundvakt” och morgonvakt. Varje vaktpass avslutades med att vakthavaren gick upp i fyrrummet och såg till att allt fungerade på rätt sätt. Sedan ”drog han upp lodet”, som drev urverket till linsapparaten. Så var det dags att väcka näste man.
Enligt en gammal instruktion skulle vakthavaren vistas i fyrrummet hela vakten, men var vädret hyggligt och inget krånglade, räckte det i regel att hålla ett öga på linsapparaten genom ett fönster i bostaden. På vintern skulle en vedkamin hållas brinnande. Det fick ju inte bli för kallt och ogästvänligt i fyrrummet och rutorna i lanterninen fick inte isa igen.
Efter släckning på morgonen skulle linsapparaten dammas av med en fjädervippa och tygkappor hängas upp på linsapparaten och på lanterninens insidor. Linserna kunde annars fungera som väldiga brännglas. Så skulle fotogentanken fyllas och en ”gaffel” läggas på plats så att lod och urverk stannades. Allt skulle vara klart för tändning när kvällen kom. Fyrmästaren hade en timme kortare vakt än övriga under vinterhalvåret. Men han skulle också svara för dagboken och sköta kontakten med distriktexpeditionen i Göteborg. I fyrrummet låg en dagbokskladd och där skulle varje man fylla i sin vakt. Mest blev det bara klockslag för början och slut samt namnet, men det kunde t.ex. också stå ”fyren släckt” kl. 1.35-1.44 för brännarbyte”.
Dagboken renskrevs sedan av fyrmästaren och varje vakt bestyrktes med vederbörandes namnteckning. I dagboken antecknades också uppgifter omutförda arbeten, landresor, vissa sjukdomsfall samt viktigare händelser och iakttagelser på och kring fyrplatsen. Det kunde bl.a. handla om stormskador, tät tjocka, riklig förekomst av vrak (oftast från däckslaster som gått överbord” och annat noterbart. Av fartygshaverier minns jag bara ett enda. Det var ett mindre norskt ångfartyg, som i tät tjocka och stark ström, gick på Skälgrundet 1½ distansminut sydost Väderöbod. Ingen människa kom till skada, vädret var lugnt. Nödsignaler från ångvisslan hördes. Pappa och en man till gick ut med fyrbåten, sedan det klarnat så pass att haveristen blev synlig. Det var mot kvällen. Även lotsarna från Väderöbod kom till platsen. Besättningen följde med lotsbåten, bara skeppskatten blev kvar ombord. På morgonen
var ångaren borta. Den hade glidit av grundet och sjunkit. Den lokaliserades aldrig, vad jag vet. Olyckan noterades givetvis också i dagboken.
Om det blåste minst 14 m/s skulle detta noteras + alla förändringar i vindstyrka och riktning . Det kunde se ut så här. ”15 jan. kl. 11,25 fm. sydsydväst 7, kl. 1,30 em. sydsydväst 8, kl. 2,40 em. sydväst 9” o.s.v. tills det stillnade. Allt i sina kolumner för datum, klockslag, vindriktning och vindstyrka. Vindstyrkan angavs i Beauforts skala där 0=stiltje, 7=kuling, 10=storm och 12=orkan.
Varje natt skulle dessutom göras ”observationer över fyrens synbarhet”. Det gällde Ursholmen, Hållö och ett par småfyrar i södra delen av Sotefjorden. Den renskrivna dagboken, storm- och kulingrapporten samt observationer över fyrens synbarhet sändes till distriktsexpeditionen. Kladdarna låg kvar på fyrplatsen
På vardagarna måndag till fredag var det vid behov arbetstid, i regel 9-12 fm. (På eftermiddagarna sov karlarna oftast middag för att ta igen nattvakterna). Mest var det underhållsarbeten på lotsverkets bostads- och uthus, som började bli gamla. Gångvägar med trappor och räcken krävde sitt underhåll. Tjänstebåten skulle skötas om och rustas på samma sätt som alla andra båtar. Efter svåra stormar blev det ofta skador på tak, fönster och staket m.m. Det blev reparationsarbeten. En gång minns jag att det fyra rum långa utedasset blåste omkull. Det lade sig så att säga på rygg. Vår hink var tursamt nog nytömd. Dom andra hade inte den turen. Huset restes, ställdes tillbaka, reparerades och försågs med en rejäl stötta till en bergklack strax bakom.
Fyren, förråden och andra tjänsteutrymmen skulle ofta städas. Detta var viktigt eftersom lotskaptenen kunde komma på inspektion när som helst. Om detta kan du läsa i ”Skisser från Väderöarna”. Efter hårda stormar skulle lanterninen tvättas ren från salt. Trots att det var 32 meter upp till lanterninen, från havsytan räknat, kunde glaset bli svårgenomskinligt på grund av salt ”regn”.
På somrarna var det ibland arbeten på fyren. Det var rostknackning och – skrapning samt målning med blymönja och rödbrun täckfärg. Mesta arbetet utfördes från stegar och ”båtsmansstolar.” En båtsmansstol ser ut ungefär som en rejäl gungbräda, där man sitter och dinglar med benen. Den hissas upp med en kraftig talja, två block och en lina. Övre fästpunkt var i altanen, räcket eller underredet. Höjdskräck hörde jag aldrig talas om. Endast rejäla sjömansmässiga knopar och fastsättningar fick förekomma. Lotsverket höll arbetskläder av grovt och styvt vitt tyg. Den vita färgen övergick snart nog fläckvis i andra kulörer.
Fyra gånger varje månad fick tjänstebåten (fyrbåten) användas till landresor. Första fyrbåten jag minns var en lång och smal gråmålad båt byggd på kravell. Den hade flat botten och två kraftiga slingerkölar. Motorn var en ”Avance”, som gick på fotogen. När den blivit varmkörd skulle den också ha en liten vattentillsats, något som höjde effekten. Den smala båten gick fort, efter dåtida mått, i gott väder. I sidsjö slingrade den betänkligt, trots slingerkölarna, och med sjögång förifrån slog det så att det small under bottnen. Då var det säkrast att sakta farten.
Omkring 1930 fick Väderöbod en ny fyrbåt av kostertyp, byggd på Nestor Nilssons lilla båtvarv i Strömstad. Det var en klinkbyggd ekbåt, ungefär 20 fot (6meter) lång. Botten var helt kopparklädd. Båten stod ju mest på sin bädd uppe på land och det var viktigt att den inte torkade isär och blev läck. Motorn var en råoljemotor från Skandiaverken i Lysekil. Segel fanns ständigt till hands.
Den nya fyrbåten kunde också komma in i Bohålet om så behövdes, något som var omöjligt med den tidigare, betydligt längre båten. Vid hård nordlig eller ostlig vind och sjö kunde Kranhålet bli omöjligt att anlöpa. Den gamla träkranen i Bohålet (fars egen) blev då utbytt mot den förut nämnda 4 tons kranen, så att fyrbåten kunde tas upp på land även i Bohålet, om så blev nödvändigt.
En landresa krävde i regel två man, åtminstone höst och vinter. I god tid hade alla hushållen skrivit sina inköpslistor. En eller två stora ”knäppetinor” av trä och en 15 liters mjölkspann pr hushåll bars ner och ombord i fyrbåten. Tjänstepost och privatpost samlades ihop och las ner i en unikabox. ”Längan” av galvaniserad kätting gjordes i ordning. En kätting ner i kölen, en föröver och en till vardera låringen kopplades samman med var sin schackel. Krankroken krokades i, surringar lossades, stöttor togs undan och båten sjösattes. Medan den firades stod blåslampan på och så fort båten flöt bar det iväg.
Väl framme i Fjällbacka lämnades listorna in i respektive affärer. Sen blev det ett spring mellan posten, olika småaffärer och andra uträttningar. En kopp kaffe eller en öl samt ett par smörgåsar på Lovisa Gustavssons kafé smakade bra innan allt stuvades ombord. Mattinorna var ofta tunga , mjölkspannarna var inte heller så lätta. Så var det dags för hemresa. Det var bara att hoppas på hyggligt väder så att landning blev möjlig. Och det gick för det allra mesta. Någon gång hände det dock att vädret slog om och medförde övernattning i Fjällbacka eller på Väderöarna.
En gång, då vi med pappas båt ”Pirat” var på hemväg med hela familjen ombord, började det blåsa upp på allvar när vi var strax innanför Florö. Far lade till vid Hästvom. Vi hade en del sängkläder ombord, möjligen var vi på hemväg från semester eller efter en skoltermin. John Juliussonkom ner på bryggan, far frågade om några kunde få övernatta i hans båt, det var trångt i vår. Vi blev bjudna att ligga i hans hus, det kan man kalla gästfrihet. Dagen efter hade det stillnat och sjögången lagt sig så pass att vi kunde åka hem.
Vid något enstaka tillfälle hände också, att när landfararna väl var framme vid fyrplatsen, så var det omöjligt att komma i hamn. En utväg kunde då vara att gå till Åldermans pall. Pallen var uppkallad efter en lotsålderman (senare lotsförman) på Väderöarna, som gärna lade till där vid besök på Väderöbod. Där gick man med fören så nära det tvärbranta berget som möjligt, och när båten av en våg lyftes upp i jämnhöjd med pallen kunde mattinor, mjölkspänner och folk langas iland. En tågstropp var försäkringen mot missöde. En man fick förstås stanna ombord och gå med båten till Väderöarna för att avvakta bättre väder.
Fyrbåten hissades alltid upp direkt efter landresorna, utom vid de tillfällen den måste gå till Bohålet. Var det sjögång och ”ia”, eda, fick både folk och last åka med upp i kranen.
Hur landresorna kunde gå till före motorbåtarnas tid, kan du också läsa om i ”Skisser från Väderöarna”. På den tiden var man ännu mer beroende av väder och sjögång.
Ville man in till Fjällbacka eller någon annanstans utöver de ordinarie resorna blev det med egen båt. Det hände mest på sommaren eller annars i perioden av vackert väder. När det gällde att förutse vädret för en landresa fick man, före radions tidevarv, förlita sig till tecken i naturen och till barometern. Omkring 1925 fick vi en radiomottagare till Väderöbod. Det var en donation från en givare i Stockholm, till en fyrplats på västkusten, som låg ensligast till. Det blev Väderöbod. Radion var utrustad med spolar och rattar och två par hörlurar. Den drevs med två batterier, ett torrbatteri på ungefär 100 volt och ett anodbatteri, som måste laddas då och då. Torrbatteriet, även kallat glödströmsbatteriet (om jag minns rätt) skulle kopplas in med flera sladdar i olika uttag. När batteriet började sina, kunde man testa de olika cellerna med hjälp av en glödlampa till en ficklampa. Förbi tömda celler kunde man sedan kortsluta med en metalltråd och så gick det ett tag igen. Ville fler än två lyssna vändes en hörlur ut och in, och så satt man öra mot öra och njöt av musiken eller något annat program.
Radion ställdes upp på fyrmästarens kontor och så fick familjerna lyssna var sin dag i tur och ordning. Sedan talade man om för de övriga de viktigaste nyheterna och naturligtvis väderutsikterna för västkust – och vänerlandskapen. Jag vill minnas att det hette så redan då.
Väderleksrapporten var viktig, främst om landresa planerades och under hummerfisket.
Radion innebar att vi fått en enkelriktad förbindelse med omvärlden, dock inte när det gällde mera närliggande saker. Behövde ett viktigt meddelande sändas, och vädret gjorde det omöjligt att lämna fyrplatsen, hissades en särskild signal i flaggstången. Signalen observerades av Väderölotsarna, som svarade på samma sätt. Meddelandet sändes sedan med hjälp av semaforflaggor och en kraftig kikare för att se att allt uppfattats rätt. Kommunikationen fungerade naturligtvis i båda riktningarna. En förutsättning var att signalutbildat folk fanns på båda platserna.. Tursamt nog var en del lotsar och fyrfolk krigsplacerade på signalstationer längs kusten, och var alltså utbildade i signalering.
Omkring 1930 fick vi telefon på Väderöbod. Den hette Väderöbod 1c, och var placerad i fyrmästarens förstuga. Lotsplatsen hade telefon tidigare, och nu drogs en kabel ut till fyrplatsen. Den landades i Kranhålet. En dykare lade den tillrätta på den del den kunde få känning av sjögången. Sista biten klamrades den fast i en naturlig ränna i berget. Det föll på min lott att dra luftpumpen åt dykaren. Det gick lätt så länge dykaren var på grunt vatten, men tyngre och tyngre ju djupare han gick. Timpengen var 25 öre. Telefonen innebar nästan en revolution för folket på Väderöbod. För oss barn var det väldigt högtidligt att få prata i luren.
Det var det nog för dom vuxna också i början. Att telefonen senare bidrog till att en tjänst drogs in var förstås inte lika positivt.
Att det dagliga livet på Väderöbod var så påverkat av vind och sjögång, berodde till stor del på hamnförhållandena. Många olika lösningar hade försökts. Farbror Ragnar, som växte upp på Väderöbod, berättade att den första tjänstebåten förtöjdes i den s.k. Skiterhamnen. Det är ett smalt sund mellan två av holmarna i ögruppen Skitrarna. Sedan fick man ro dit och därifrån med en eka. Sundet är nu uppgrundat av landhöjningen, så att det bara är tillgängligt för mycket små farkoster, ekor och liknande. Ålkråkorna har återtagit sina berghyllor som nattkvarter. Berget nedanför är vitfärgat av träck. Kanske orsaken till ögruppens namn?
På tre ställen på Väderöbod minns jag att det fanns fundament efter lyftkranar. Ett fanns på en pall sydost om Kranhålet, ett vid Gamla Kranhålet och ett vid en vik strax intill detta. Alla hade övergivits. Gamla Kranhålet hade redan på 1920-talet blivit allt för grunt genom landhöjningen.
Sedan lotsverket satt upp en 2 tons lyftkran av järn i Kranhålet fick fyrbåten sin ”hemmahamn” där. Kranen byttes så småningom mot en 4 tons. Första bron över klyftan var av trä. Den byggde fyrpersonalen själva. Bron betydde enklare väg till och från kransidan i hamnen. I början på 1930-talet fick Kranhålet det utseende jag skrivit om på sidan 9.
På kartan från 1867 i ”Skisser från Väderöarna” är Bohålet en rätt bred men kort vik. I samma bok skildrar Artur Uhrberg hur fyrpersonalen arbetade för att förvandla viken till en någorlunda användbar hamn.
Farbror Ragnar berättade hur karlarna arbetade sig inåt i ”stenmalen” med hjälp av en enkel stensax och en roddbåt. Sten efter sten fångades in med saxen, lyftes från botten och roddes ut på djupt vatten där den släpptes. Sedan en smal inseglingsränna skapats, fortsatte arbetet med själva hamnbassängen. Här var det både sten och snäcksand. En del stenar roddes utåt till djupt vatten, andra stenar lades upp på land tillsammans med sanden. En kajkant av trä avslutade hamnbassängen. Kajen hjälpte, enligt uppgift, Lotsverket till med. På ett par ställen förstärktes strandlinjen med fastborrade stockar och plankor för att hålla kvarvarande stenblock på plats.
Båtarna låg stramt förtöjda för att inte rycka när det blev ”ia”, eda. Förtöjningarna var fasta med öglor och krokar, färdiga att lägga på eller kroka i. Ena förändan hade en extra åtstramning med block och taljerep. Hamnbassängen var rätt grund, vid extremt lågvatten hände det att vi kunde gå torrskodda runt båtarna. Under 1920-talet fanns två lyftkranar i Bohålet. En rätt liten, som stod längst in, strax utanför strandlinjen. Med den kunde en båt tas upp. Med den andra något större kranen, fars egen, nåddes tre båtplatser, fasta bäddar av grovt virke. Farbror Fredriks båtbädd var delvis en konsol, byggd av stockar och plank, utöver det nästan lodräta berget. Allt var fästat med bultar inborrade i berget. Båda kranarna var av trä. ”Kranlinorna” var av kätting.
Vid förbättringen av hamnarna i början av 1930-talet fick Bohålet, som förut nämnts, en 4 tons lyftkran. En liten pir utmed inseglingsrännan vid ”Slihålan” förlängdes och förhöjdes. En annan pir byggdes på en liten flat häll vid inloppet nedanför ”Vedhälla”. Och sist, men inte minst, själva hamnbassängen fördjupades och en ny kajkant av betong gjöts. Då skrevs 1934.
För att möjliggöra urgrävningen byggdes en liten spärrdamm över inseglingsrännan på en plats där det var berg på båda sidor. Vattnet pumpades ur och sedan schaktades bottnen av för hand. Det var mest snäcksand, men också en och annan sten. Sanden kördes i skottkärror på landgångar och lades högvattensäkert på land.
Arbetet utfördes av Lotsverkets arbetslag ”Värmlänningarna”, ett lag från Ämtervik i Fryksdalen. Förmannen hette Asker. Laget bestod av 6 man. En var smed och en dykare. I övrigt kunde dom flesta alla sorters arbete. När det fanns lämpliga arbetsuppgifter fick jag vara med . Mest fick jag vara ”häst”, när schaktmassorna skulle köras upp på land. Det bar ju uppför hela tiden. Ibland var jag schaktare eller smedhalva eller också pumpade jag åt dykarna. Det gick lätt för vattendjupet var bara dryga metern. Dykaren låg mest på magen när han passade in sponten till spärrdammen eller plockade sten i inseglingsrännan. Med det sistnämnda jobbet hjälpte jag ibland till när vädret var bra. Jag blev mäkta stolt när jag några gånger plockade upp mera sten än dykaren. Men han var förstås uthålligare.
Trots alla förbättringar i hamnarna kvarstod svårigheterna att komma från, och framförallt till platsen när sjögången ökade. Jag minns hur farbror Fredrik en gång fick en brottsjö så att ”Snäckan” gick med fören upp på det lilla skäret väster om inseglingsrännan. Han slog back och sprang förut med båtshaken och sköt ifrån med all sin kraft. På nästa våg åkte han av. Som tur var kastades båten inte tvärs. Sen gällde det att komma rätt i rännan och parera när ian körde på eller emot. Och till slut skulle man klara den tvära kröken in i hamnbassängen. På skissen ser det kanske inte så trångt ut, men just på den platsen var berget lite långsluttande, under ytan var det betydligt trängre.
Vid måttlig kuling kunde båtarna för det mesta ligga kvar i vattnet, men det gällde att hålla ett vakande öga på både sjögång och vind. När sjöarna började skölja över kajkanten var det dags att ta upp båtarna på land om det så var mitt i natten. Då var det stövlar och oljekläder som gällde. När sjön slog med full kraft mot de branta bergen på utsidan, kastades väldiga kaskader upp och blåste in över ön. Det var ett salt regn. Tång och manetstrålar kunde också följa med. Båtarna hissades upp en efter en och placerades på sina bäddar, stöttades och surrades. Där fick dom stå tills det blev bättre väder. Det kunde dröja ett tag. Låg hummersumpen ute, togs också den upp och ställdes i en sjöbod. Hummern täcktes med sjöblöta säckar.