Ur Pehr Kalms Västgöta och bohuslänska resa:
Resan skedde om morgonen i solgången d. 13. Augusti 1742 till Väderöarna, dit vi kommo fram ungefär klockan 8 förmiddagen.
Väderöarna ligga in mot 2 mil från fasta landet uti väster och efter allmän berättelse längst ut av alla öar, som i Västerhavet höra till Sverige. De bestå av åtskillige små öar och holmar nära och tillsammans liggande; somliga ligga dock något avsides, och den största är vid pass 2 à 3 stenkast lång. De bestodo mest av höga och skallota berg, på vilka näppeligen växte annat än vanlig ljung. Emellan bergen fanns dock här och där vackra backar och lunder, som voro örtfulla, men än mera bestodo desse öar av sumpiga små myrar. Stor lövskog sades hava varit i forna tider på desse öar, men nu var här mycket skallot, som kommit av getter och bockar, dem bönderne hava där ute; de pläga ofta låta dem gå där hela vintern. Erkannerligen var märkvärdigt, att om hösten sent 1740 då en bonde på Veddö hämtade hem från Väderöarna sina getter, emedan han såg att kölden blev för häftig, lämnades en bock kvar som de icke kunde få fast; de gåvo då honom förlorad, men när de om våren 1741 förde dit sina getter, funno de samma bock där, som ej allenast var levande utan såg långt bättre och hullfullare ut än dem berörde bonde från Veddö då förde dit, varvid det var synnerligt, att den holmen, där bocken gick om vintern, var mera skallot än de andre.
Trädgård som här på Väderöarna skall finnas hade folket många sägner om. De berättade huru nu en, nu annan, som här gått i andra tankar, ej skolat vetat ordet av förrän de varit mitt uti en sådan trädgård, varest skall ha hängt de skönaste äpplen, av vilka de sägas plockat så mycket de kunnat bära, och då de burit dem till båten och kommit tillbaka i mening att hämta mera, hava de aldrig därefter kunnat finna samma ställe igen, men de plockade äpplen säger historien att de fått behålla och fört dem hem med sig, som skolat smakat mycket väl.
Det sades, att om en med flit söker efter denne trädgården, skall man då aldrig finna honom; det lärer alltså tvivelsutan varit orsaken, vi jag icke fick se honom, emedan jag näppeligen lämnade något ställe, som jag ej rannsakade.
Begravningsplats stor som en liten stuga med uppmurade gråstenar omkring fanns på en av öarna, varuti de begrava de döde som dö på skeppen, vilka ligga där i hamn.
Skeppshamn är på SV. Sidan av Storön för små fartyg som här gå in. På hälleberget av holmen som kallas Hejen står uthugget:
Willumhey det är mitt namn;
Kom til mig, så skall du få god hamn.
En sten ligger strax där bredvid så stor, att 3 à 4 karlar kunna vältra honom omkring, på vilkens övre sida står uthugget:
Sno mig kring
Så skall du få se en underlig ting.
På sidan tvärt emot skall stå en hop obehageliga ord, så att de som vänt honom om och läst samma skrift, gärna påtagit sig den mödan att kullra honom tillbaka som han förr låg, på det de icke måge bli de siste, som härigenom blivit narrade, emedan de gärna unna andra samma förmån.