Under alla år som sjöfart förekommit utomskärs längs västkusten, har tusentals fartyg förlist vid Väderöarna.
Bara ett litet fåtal av dessa tragedier har bevittnats av utomstående ögon. Förlisningar sker när stormen tjuter, i nattens mörker eller när dimman ligger tät. Vem finns då på plats att bevittna den tragedi som kanske bara senare lämnar lite spridda vrakrester efter sig på stränderna vid Hamburgsund och Fjällbacka?
Även om ingen såg händelsen i själva förlisningsögonblicket fanns det ändå de som så snart vädret tillät gav sig ut i förhoppningen att hitta en förlisningsplats och att göra sig en ekonomisk förtjänst på de olyckligas bekostnad. Från 1692 och framåt skedde detta i organiserad form, ja faktiskt i bolagsform, då Dykeri Companiet fick ett statligt monopol på att bärga och uppfiska skepp och gods som strandat vid Bohusläns, Hallands och Skånes kuster. Äganderätten till Väderöarna hade Strömstads Dykeri Contoir vilka även styrde över området: Norjet till Kungshamns Båken.
Fram till mitten av sjuttonhundratalet var Väderöarna, så vitt man vet, obebodda. Med anledning av de många sjöolyckorna och kanske av att en hel dansk konvoj som seglat ut från Norge år 1717 gått under här, blev kraven till slut så stora att rådhusrätten i Strömstad år 1754 beslöt att inrätta en lotsplats. I och med detta fanns det äntligen någon som kunde rapportera om – åtminstone ett fåtal – av de förlisningar som därefter skedde.
Att fynd från förlista fartyg kunde ge ett välkommet tillskott till den fattiga fiskarbefolkningen längs kusten långt in på 1900-talet är inte att ta miste på när man hör den gamla ramsa som troligen diktats på 1860-1870 talet av någon som brukade vraga när tillfälle gavs:
”Oh, Herre Jesus hör vår bön,
släck fyren uppå Väderön.
Sänd skeppen hit från fjärran länder,
de vrak må bli vid våra stränder.”