utdrag ur Kust i Väster
av Arne Gadd
publicerad 1965
…I SENA EFTERMIDDAGEN fortsätter jag mot Väderöbods fyrplats och löper in i den östra hamnen vid femtiden.
Hamn är kanske för mycket sagt, men rännan i berget är i alla fall försedd med en kort pirarm. Så en lejdare uppför berget, och på berghuvudet en kran, därifrån en gångbro som leder över klyftan.
Inte ett liv är som vanligt att se, men dörrarna står vidöppna mot den varma kvällen. Över bergkammen mot västra hamnen stiger en smal rök, och en doft av enris förs av en vindpust till min näsa. Två män röker fisk i bergsskrevan, två blåklädda män i kvällens gyllene solljus.
– Goafton.
– Goafton, goafton. Tonfallet är inte ovänligt, men det är avvaktande, innehållande också någon nyfikenhet, ”vad fan kan den där vilja”. Den ene av männen fyller på med en blandning av hackat enris och alspån i eldstaden under den täckta plåttunnan som tjänar till rökeri, den andre ser på, håller en pyts med målarfärg i handen på väg från en syssla till en annan.
– Jag la mig i den östra hamnen, hoppas det är allright, säger jag för att ha något att säga.
– Det går väl bra, säger han med målarfärgspytsen. Det är han som är fyrmästare framgår det senare.
– Makrill? frågar jag.
– Jajamän. Hamnens vattenyta är blankstilla, men dyningen är märkbar under den. Det frasar i havstulpanerna i vattenbrynet, då och då bumlar två båtrelingar mot varandra. Ett system av vågbrytare skjuter ut från än den ena, än från den andra sidan av klovan, som kuggarna i ett kuggverk. Ovanför syns en lyftkrans trebenta luftpyramid. En mås sitter uppflugen på vinkelspetsen, som en orörlig vindflöjel. Bakom oss fyrtornets rostbruna stålkonstruktion, en krinolinställning i jätteformat, dömd att försvinna och ersättas av en automatfyr.
– Se inte på eländet, uppmanar den äldre av de bägge männen. De kostar inte på det något mera nu.
– Det är arbetsgänget som står för det yttre underhållet, kompletterar fyrmästaren. Vi står för tornets inre. Paus. Det knastrar och sprakar i enriset, en gul rök står lodrätt upp i det blå. Enriset har man hämtat inne i land, får jag veta. Därefter: om det är så att jag vill gå upp i tornet så naturligtvis. Det slutar med att fyrmästaren ställer målarfärgspytsen ifrån sig och följer med.
– Inte roligt att visa det så här, säger han och sparkar loss en rostkoka på en av stöttorna. I mitten av tornets nät av vajrar och stålstag en sluten trumma med en vindeltrappa som leder upp till lanterninen. Invändigt är ståltrumman blänkande nymålad. Hade inte färgen varit så …
– Så vad då?
– Så hade man kunnat sticka fingret rätt igenom.
– Men det har väl gjort sin tjänst, det har i alla fall stått sig i nära hundra år, invänder jag som har fusksett på årtalet ovanför ingångsdörren, 1867.
– Jo det har väl gjort det. När vi kommer ner ur tornet stoppar vi piporna.
– Fint väder.
– Kan inte va bättre. Så stillt som det är nu har det inte varit på år och dag.
– Men när det blåser …
– Ja när det blåser ja … Härom året var hela holmen ett enda grundbrott, båtarna spolades upp i närheten av tornet.
– Men ni hissar upp dem i kranarna?
– Ja, och inte bara det. Vi bär dem över land högt upp på bergknallarna.
– Och trots det …
– Trots det händer det att sjön tar dem och drar iväg med dem.
– Men tornet står.
– Det står.
Man byggde för framtiden på den tiden. Och man trodde på framtiden. Kanske inte så mycket den mjältsjuke fyrkonstruktören, skeptikern om vilken sonen Verner von Heidenstam senare skulle skriva, att han aldrig nådde vad hans gåvor måhända berättigat honom till. Ty ett snille var han, och hans fyrkonstruktion, som han kanske ägnat blott ett mera perifert intresse, upptagen som han var med att söka lösa livets och dödens mysterier, var helt igenom genialisk. Den öppna fackverkskonstruktionen erbjuder minsta möjliga motstånd mot vinden, och den var dessutom enkel att sätta upp. Delarna som tillverkades i Stockholm forslades hit ut med ångbåt, och sedan väl lossningen var gjord ett stort äventyr i den överraskande höga sjögången kunde tornet monteras upp på den även för våra dagar korta tiden av tjugosju dygn.
Tjugo år efter den heidenstamska fyrbyggnadsepoken, varunder en hel rad fyrar hann byggas enligt samma princip, skulle en fransk ingenjör komma att uppföra ett 300 meter högt torn i hjärtat av Paris efter en liknande fackverkskonstruktion. Mannen blev världsberömd, men den svenske ingenjören skulle komma att dela geniala människors vanliga lott i Nordens kärva klimat och små förhållanden han förblev okänd utanför en helt liten krets.
Någon stund senare puttrar jag ut från ön. Solen är redan på nedgående, fyrtornet sitter som en genomlyst jätteinsekt på den mörka bergkammen.