Så länge vädret var hyggligt och landresorna en, eller någon gång två, i veckan, var det inga större problem att klara mathållningen. Inköpen fick naturligtvis planeras för minst en vecka framåt. Sämst var det med mjölken. På sommaren höll den sig högst två dagar. Sedan sattes en del till filbunkar och resten kokades upp. Då höll den sig ett par dagar till, sen var den i allmänhet slut. Torrmjölk hörde jag aldrig talas om. Men det fanns små flaskor med kaffegrädde. Utspädd med vatten dög den också till gröt, i nödfall. Andra färskvaror, främst kött, fick ofta lagas i två omgångar. Köttbullar och annat stekkött bryntes och stektes så mycket att det höll sig i matkällaren tills det skulle ätas. Då blev det färdiglagat. Kokkött kunde behandlas på samma sätt. Ofta blev det dock kött på bordet dagen efter en landresa. Fisk köpte vi nästan aldrig, den fanns i havet runt ön. Främst plattfiskar gick bra att ha i sump, det var bästa sättet att bevara dom färska. Vi åt ofta fisk.
Men det gällde också att ha beredskap för en längre tid, särskilt höst och vinter. Jag minns en gång det var i november, då stormarna avlöste varandra så att det inte gick att lämna platsen på hela tre veckor. En isvinter kunde medföra ännu längre isolering. Med mjöl och gryn, socker, salt, torkad frukt, ärtor, bönor kaffe, te, kakao och andra hållbara varor var det inga större bekymmer. Av sådana varor fanns nästan alltid rejäla lager hemma. Mjöl köptes säckvis. Jag vill minnas att vetemjöl såldes i säckar om 100 kilo. Karlarna måtte varit starka, som kunde hantera dom. Säckarna var av bomulls väv och kunde användas till bl.a. lakan och oljekläder. Ett bekymmer var jäst. Den hade begränsad hållbarhet. Om den packades ner i ett glas så att luften bara kom åt överytan klarade den sig något bättre. För att ändå klara behovet av bröd köptes, förutom knäckebröd, också en sorts stora rågskorpor. Bagare Ragnar Setterlind gjorde sådana på beställning. Dom kallades knallar och var stenhårda. Man fick blöta upp dom i kaffe eller annan varm dryck för att rå på dom. Smör packades i krukor och saltlake hälldes över. Ägg lades också i stora stenkrukor varefter utspädd vattenglas slogs på. Äggen höll sig några månader.
På hösten köptes potatis för minst 7-8 månaders behov samt stora påsar med morötter och kålrötter, oftast direkt av någon odlare. Några kålhuvud brukade höra till. Lite senare på hösten köptes en halv eller en kvarts gris av någon bekant bonde, samt några kilo kalvkött. Grisen styckades och togs tillvara på olika sätt. Stek- och kokfläsket saltades i ett laggkärl. En del köttigt fläsk kokades till sylta och lades i saltlake. En pressylta av gris – och kalvkött brukade det också bli. Kotletter, fläskstekar och köttbullar stektes och konserverades i glasburkar. Sedan var matkällaren laddad för höst – och vinterisolering.
Matkällare för alla hushållen fanns under fyrmästarbostaden. Källaren var byggd med murade valv ungefär som en gammaldags jordkällare. Vartannat valv var spänt över husets hela bredd, vartannat hade ett upplag på mitten. Jag har aldrig sett någon liknande konstruktion.
Men som matkällare var den bra. Under andra världskriget var den också tänkt som skyddsrum. I sjöboden fanns dessutom varje höst en balja eller tunna salt makrill samt salt berggylta och ibland salt torsk.
Hur kunde då matsedeln se ut efter några veckors isolering ? Frukosten var nog inte så olika andra människors. Kaffe och hembakat bröd eller knalle för dom vuxna, kanske ett ägg. Choklad på kaffegrädde och vatten till barnen. Någon gång gröt med lingonsaft, ibland välling. Söndag middag togs kanske en konservburk ur källaren. På vardagarna förekom då och då ”makrill på potetera”. Oskalad , men väl renborstad potatis fick koka halvfärdigt i rätt mycket osaltat vatten. Salt makrill tvättades och lades ovanpå. När potatisen var kokt var makrillen också färdig. Den mesta sältan hade då gått ur makrillen och potatisen var lagom salt. Serverades med smält smör. Salt makrill kunde också fileas, vattnas ur och stekas på samma sätt som salt sill. ”Speggemakrell”, spicken makrill kunde också ätas till kokt potatis. Enkelt, men kanske inte direkt någon barnmat. Salt, urvattnad berggylta var närmast en nödlösning. Färsk fisk var svår att komma åt utan båt i sjön. Spöfiske från land var omöjligt vid storm. Det gick förresten bara sommar och tidig höst efter berggylta. Berodde isoleringen på is var det inte lika omöjligt att få en torsk på pilken.
Av det saltade fläsket kunde det bli både stekt fläsk, ärtfläsk och ingrediens i sluring. I sluringen kunde också ingå fläskkorv, kålrot, morötter, någon potatis, havregryn och annat enligt Kajsa Vargs recept. Sluring var populärt och gott. Ibland fick vi konserverat argentinskt nötkött, corned biff, eller konebiff, som vi sa. Jakt på sjöfågel kunde ge ett tillskott av färskt kött. Ejderjakt var tillåten bara under vintermånaderna, medan ”ålekråka”, (skarv) och alka kunde jagas även på hösten. Var det bara någorlunda svalt höll sig köttet i skjuten fågel rätt länge. Fjäderdräkten isolerade tydligen. Var tillgången riklig togs bara bröstet och låren, annars lite mera. Sjöfågel helstektes aldrig, då smakade den tran.
Torkad blandad frukt var en välsignelse. Det blev ofta fruktsoppa till efterrätt. Katrinplommonen ansågs finast och delades därför ut lika på tallrikarna. Men så upptäckte vi att päronhalvorna var nästan ännu godare. Då blev päronen också uppdelade. Men huvudsaken var förstås att det blev en god och förhoppningsvis hälsosam avslutning efter en kanske något salt och fet förrätt
På kvällarna var det ofta pudding på majsflingor. Jag vill minnas att den kunde lagas utan mjölk men med ägg. Hackad mandel och russin satte ytterligare smak på puddingen. Gärna saftsås till. Gröt och välling fick också gå utan mjölk. Pappa gillade inte gröt, han åt hellre stekt potatis och fläsk. När salt fläsk skulle stekas började man med att koka ur saltet. Alltså först vatten och fläsk i stekpannan, sedan stekning på vanligt sätt. Salt makrill, urvattnad och inlagd som sill dög bra både som pålägg på smörgås och som sovel till en kall kokt potatis. Vi klarade oss alltså rätt väl även om landresorna dröjde. Den ibland lite för salta och ibland också lite för feta maten bekom oss tydligen inte så illa. Möjligen med undantag för pappa, som var mycket förtjust i fet mat. Men mager kost och fleromättat fett var liksom inte uppfunnet då. Fram till början på 1920-talat hade alla fyra familjerna på Väderöbod var sin get. Det hjälpte förstås upp mjölkförsörjningen. Getterna var trevliga djur, lekfulla, snälla och lite okynniga .Men det var också en hel del arbete med dom. Dom var inte kräsna, potatisskal och andra matrester åkte med. Det bete som fanns på Väderöbod åt dom med god aptit, även mossor och lavar. Dom var duktiga att klättra i bergen, men det hände att dom hoppade ner på någon berghylla för att komma åt några grässtrån och sedan inte kunde ta sig därifrån. Då fick karlarna dit med rep och hjälpa dom. Ibland fick getterna gästspela på någon av småholmarna i närheten för att beta av någon gräsbacke. Det blev bara på dagtid mellan två mjölkningar. För vinterbehov fick allt foder köpas hem.
Getterna åt inte bara sådant dom borde äta, enligt människans sätt att se. Bomull och linne var tydligen gott. Tvätt fick därför hängas utom räckhåll. Och en get som står på bakbenen når rätt högt. Stortvättar torkades i allmänhet över ”Gröna backen”, en gräsbacke i en sänka strax intill fyrmästarbostaden. Där fanns fästanordningar för klädstreck i bergväggarna runt omkring. Man streckade slakt så att strecken kunde nås från marken, sen klämde man upp det hela med träsaxar. Då blev tvätten oåtkomlig för getterna . Men det skadade inte att hålla ett öga på vad som hände.
Papper var också ätbart, åtminstone om det gick att stjäla det. Spik i papperspåsar kunde få fötter. Sprack sedan påsen på något ”lämpligt” ställe i en stenmal kunde den dagen vara förstörd, utom för geten. Hon ställde sig på lagom säkerhetsavstånd, lugnt tuggande på påsen, och tittade på medan spikarnas ägare låg med ändan i vädret för att rädda vad som räddas kunde. Linolja var en delikatess. Det gällde att passa burken om en get kom och ville hjälpa till med jobbet. Att få nyoljade rundhult renslickade var kanske inte så svårt att reparera men ändå förargligt. Mera oförargligt var om geten åt upp spånen efter skrapningen. Vår get hette Topsy .Jag kunde få rida på henne ibland, om pappa höll i mig. Själv höll jag mig i hornen. Topsy knallade på en stund, sen ruskade hon på huvudet och reste sig på bakbenen, så att jag gjorde sorti akteröver. Fallet blev inte så högt, så jag slog mig aldrig.
En gång om året hämtade karlarna en bock i land och tog ut till getterna. Om getterna var snälla och sällskapliga, så var bocken riktigt otrevlig mot oss barn. Åtminstone var vi rädda för den. Vi hade väl inte fått någon undervisning om blommor och bin, så vi begrep inte vad bocken hade på Väderöbod att göra. Att getterna ville ha sällskap godtog vi inte. Dom var ju fyra stycken och behövde inget mera sällskap. Och rakt inte av en otrevlig bock. Om getterna hade aptit på en del otrevligt så var bocken än värre. Dels nådde han högre och dels hade han ännu värre aptit. Färsk målarfärg kunde han slicka i sig. Han stal salt makrill direkt ur tunnan om han kom åt. En gång gjorde han om fyrmästare Hults oljebyxor till shorts, när dom råkade hänga lite för lågt. Vi drog en lättnadens suck när bocken fraktades iland igen.
Ibland fick getterna killingar. Bäst minns jag Topsys sista killing, han hette Laban och var väldigt lekfull. Men så kom det ut en elak farbror från Fjällbacka och slaktade alla killingarna på en gång. Jag minns ännu att vi grät när mamma kokade Labans huvud och ögonen tittade på oss. Vi barn ville inte äta Laban-köttet, men i vilken form det serverades för att lura oss , minns jag inte. En klen tröst var att Laban kunnat bli en otrevlig bock om han fått leva. Det kunde väl finnas snälla bockar också. Topsy rönte så småningom samma öde som Laban.
Till mat och dryck hör också dricksvatten. På Väderöbod finns inget grundvatten, åtminstone inget ”sött.” Går det att hitta något är det bräckt av salt. Vi fick i stället använda regnvatten. Det togs från taket på det största bostadshuset. Men det fick inte vara salt eller förorenat av fågelspillning eller av sot från skorstensrök. Det måste därför regna tills taket var rent innan vattnet kopplades till brunnen. Kopplingen bestod av en rörbit, som sattes på stupröret, så att vattnet rann över i en gryta med perforerad botten. Från grytan rann vattnet genom ett sandfilter till en gjuten bassäng, brunnen, som rymde några kubikmeter.
Att sätta i rörbiten var nästan som en liten ceremoni. Det skulle vara fyrmästaren eller fyrvaktaren som gjorde det. Först provsmakades vattnet. Med en skopa togs ett prov under stupröret. Sedan följde ett lukt- och smakprov. När allt var som det skulle, kopplades rörbiten in. Och ur igen när det blev uppehåll.
Det fanns en reserv också. Det var en vanligen proppad ledning från ”Stora Dammen”, som via ett sandfilter gick till brunnen. Men vattnet i dammen kunde bli förorenat av salt och annat. Så ibland tömdes dammen och borstades ren. Mesta vattnet kunde tas med hävert, men på slutet blev det hinkar och trärännor.
Vattnet från brunnen fick bara användas som dricksvatten och till matlagning. Till tvätt och disk med mera fick vattnet från dammen duga. Allt vatten fick bäras in och så småningom ut i slasken.
Att bada varmbad var en stor apparat. Pappa gjorde ett badkar av oljehärdad masonit och trä. Botten var av spontade bräder med invändig segelduk. Masoniten var fästad vid träbottnen på samma sätt som lädret på en träsko, alltså med en längsgående tråd och krampor. Fast kraftigare än träskons. I båda ändar var det nästan som stävar på en båt och överkanten var nära lik en reling. Hela karet var vitmålat. Det var ett fint badkar och det fungerade utmärkt. Vattnet värmdes i stora tvättgrytan i tvättstugan. Precis som till tvätt, föll det på min lott att bära vattnet från Stora dammen till tvättstugan. Jag vill minnas att jag hade ett öre spannen. Jag höll noga räkning på antalet. Så värst många gånger på året blev inte badkaret använt, Vi badade desto flitigare på sommaren.