Husen på Väderöbod byggdes samtidigt med fyren, alltså på 1860-talet. Fyrmästaren hade eget hus. Fyrvaktaren och fyrbiträdena hade lägenheter i ett och samma större hus. Fyrmästarbostaden var på tre rum och kök. Ett av rummen var kontor och fick tidigare inte användas som sovrum, men den bestämmelsen hade senare strukits, åtminstone i realiteten. Men den enda som fick ha sovplats där var fyrmästaren själv. Någon säng fick dock inte synas på dagen, då gjordes den om till sittmöbel, det var en s.k. utdragssoffa. Fyrmästaren hade på så sätt två rum och kök för familjen.
Fyrvaktar- och fyrbiträdeslägenheterna var på rum och kök. Både rummen och köken var stora och rymliga. Alla rum hade kakelugnar. I köken var det järnspis, diskbänk med zinkplåt, stort skafferi samt några andra köksskåp. Det var nog i stort sett den tidens standard både plats – och utrustningsmässigt. Barnrika familjer bodde förstås trångt. Pappas föregångare som fyrvaktare hade tio barn i rum och kök. Det var inte precis enligt nutida normer. Det fick bli sovplatser både i rummet och köket. På somrarna var det vanligt att några sov på vinden. Det var en efterlängtad händelse när det blev så pass varmt att man kunde flytta upp.
Vi återgår till köket. I botten på skafferiet var det plats för två vattenhinkar, en med dricksvatten och en med vatten för tvätt och disk. Härtill kom den lika obligatoriska som nödvändiga slasken.
Ihop med spisen fanns en reservoar för vattenvärmning. Reservoaren var av kopparplåt och putsades skinande blank när kastruller och annan koppar skulle snyggas upp. Över spisen var en stor spiskupa av plåt. Det var säkert praktiskt för om spisen rök in, fångade kupan upp den mesta röken, som sedan försvann genom skorstenen.
Eftersom gryn, mjöl, och andra hällbara matvaror fick köpas i stora poster, rymdes inte allt i köksskåpen. Därför hade familjerna mjölbingar och andra förvaringsutrymmen på vinden. Källarutrymmena har jag nämnt förut.
För uppvärmning fick familjerna köpa prima björkved till hyggligt pris av lotsverket. Jag vill minnas att det var sex famnar per familj. Veden kom i regel med ”Saga” eller någon annan fraktjakt på sommaren. Fyren fick sin ved samtidigt. Vedjakten lade i regel till ytterst i Bohålet. Med hjälp av landgångar och skottkärror, ibland bårar, togs veden upp på vehälla,”Vedhällan”, sen fick varje familj ta hand om sin del. Efter noggrann delning, som avslutades med att man ”pekade blind” om travarna. Björkveden drygades ut med vrakved. På somrarna behövdes inte spisvärmen för uppvärmning av köket. Då användes ofta primuskök till matlagningen. Fotogen till primuskök och till lampor fick familjerna också genom lotsverket. Den levererades till fyrplatserna tillsammans med fotogen till fyren. Det gick till på samma sätt som med veden. En ”oljejakt” for runt till fyrplatserna. Fotogenet levererades på fat. Första tiden jag minns var faten av trä. Dom ”flottades” in i Bohålet och togs upp med kran. Faten rullades sedan på landgångar och sista biten på en särskild fatbana fram till och in i fyrens oljeförråd. Brantaste stigningen klarades med en liten lyftkran.
Hushållens fotogen delades ut några gånger om året från fyrens förråd. Ibland kunde det bli några liter extra om fyren inte förbrukat hela sin ranson. Våra finaste fotogenlampor hade pappa tillverkat under sin tid på fyrskeppet ”Grisbådarna”. Vart dom tog vägen efter pappas död vet jag inte.