För den som bor på en klippö i havet är det helt naturligt att fiske blir en del av vardagen. För oss barn var det första fisket en del av leken. Det var kanske inte så djurvänligt, men inte värre än nutida fisketävlingar. I Åhlén o Holms katalog fanns många billiga småsaker som lockade oss barn och som vi köpte om vi ansåg, att vi hade råd. Det var alltid spännande att packa upp paketen, som kom med posten. Bland annat köpte vi små metkrokar lagom till stengylta, snöffa, som vi kallade den lilla trevliga fisken. Den fanns runt hela ön, även i Bohålet, och där prövade vi vår fiskelycka. Snöfforna var mästare i att äta av agnet utan att fastna på kroken, så fångsten blev i allmänhet inte så stor. Men några stycken blev det i alla fall för det mesta. Dom små fiskarna betraktades inte som matnyttiga. Ofta samlade vi dom i en hink vatten, sen återfick dom friheten. Ibland fastnade en ulke på kroken. Den hade vassa taggar och var besvärlig att ta loss. Både ulke och snöffa var bra agn när vi skulle fiska tångkrabbor.
Det ”riktiga” fisket var mest till husbehov, undantaget var hummerfisket. Som jag uppfattade det, indelades året i fiskesäsonger. På vintern var det mest pilkfiske efter torsk. Då var den som bäst. Oftast var det pappa och jag som var ute med vår lilla roddbåt, Svartepetter. Vi hade bestämda hålor, Lusehålan, Mockehålan med flera, och på alla ställen var det två ensmärken som skulle hållas. Underligt nog var det oftast bäst på dom begränsade fläckarna. Det var gamla erfarenheter och dom gällde fortfarande. Pilkfisket var nyckfullt men oftast blev det ”kokefisk”, ibland lite mer att dela med sig av. Det kunde man få tillbaka en annan gång. Pilkarna var stöpta av tenn och putsades med en torkad stjärt av pigghaj. Det var ett vattenfast sandpapper. Under vårvinter och vår var det tid för skäddegarn. Ofta var det pappa och farbror Ragnar som fiskade ihop. Men vår familj var ju större, så vi fiskade själva också. Bästa fiskeplatsen var en ränna väster om Söröarna, men även andra djuprännor hemsöktes. Det blev dom vanligaste plattfiskarna, rödspotta, sandskädda, bergtunga, men också en och annan slätvar och ibland någon liten hälleflundra. Marulkar och stenbitar var fula men goda. Plattfiskarna var inte bara goda, dom levde också bra i sump och det var värdefullt. Pappa och farbror Ragnar hade var sin släpesump. Dom var som små båtar med däck och med ett lämpligt antal borrhål för att vattnet skulle kunna cirkulera. Släpesumparna var alltid med på de lite längre fisketurerna. Tidvis på våren var det gott om bergtunga på grundare vatten i bl.a. Skitrarna. Fisket med skäddegarn krävde gott väder. Framför allt fick det inte vara för mycket rörelse i vattnet, för då blev garnen fulla med ”skit”. Mest var det halvrutten tång, men också annan bråte. Det kunde ta sin tid att reda upp, gre, ett sådant garn.
På somrarna fiskade vi ofta berggylta. Först på garn, det kunde ge stora fångster. Bästa, eller kanske mesta, fiskeplatsen var utmed Bokistan, mellan Bohålet och Ragnars holmar. Ett besvär vid garnfisket var att det sprutade rom ur fisken. Den klistrade fast på allting och det gällde att göra båten ren innan rommen torkade fast. Senare på sommaren fiskade vi från land med långa metspön av bambu, i regel vrakgods. Flötet var en rejäl kork, berggyltorna nappade kraftigt. De båda krokarna var oftast agnade med tångkrabba styckad i lagom bitar. Även ”berggyltekubbong”, purpursnäcka var bra agn.
Det fanns gott om lämpliga pallar att stå på och de branta stränderna runt Väderöbod gav tillräckligt vattendjup. Berggyltefisket föregicks av krabbfiske. Innanför skäret i Bohålet fanns många hålor mellan stenarna och där hade vi våra bästa krabbfiskeplatser.
En som också ofta gick ut med metspöet var tant Hedvig. Hon var duktig på att fiska berggylta. Karo var alltid med.
Berggyltan var väl inte alltid den mest uppskattade matfisken, men den var lättfiskad och rätt tillagad dög den gott både som kokt och som stekt. Den användes också som färskt agn i hummertinorna dom gånger vi fiskade hummer på våren.
I april närmar sig makrillen de bohuslänska vattnen. Till en början sägs den vara blind och då fångas den i drivgarn ute till havs. Fram på försommaren är det dags för sommardörjet. Det börjar i norra Skagerrak och drar sedan undan för undan söderut.. Också under sommardörjet håller sig makrillstimmen mest utanför kusten. Det var ingenting för fyrfolket. Säsongen var kort och fiskeplatsen oftast för långt ut till havs. Men när sommaren började gå över i höst, var det tid för dörjfiske på utgrunden. Mest dörjade vi på Böckern, ett grund två sjömil söder om Väderöbod. På väg till och från Böckern passerade vi innare (inre) och udare (yttre) Landgrunden och där kunde det också bli några makrillar. Våra utgrund är små i jämförelse med t.ex. Kilen norr om Väderöarna. En fångst på 4 á 5 tjog var gott fiske. Några gånger när det stod med gott och stadigt väder, gick vi till Persgrund. Särskilt minns jag en gång. Visst fick vi ett par tjog fin makrill men allra mest blev det stor gråsej. Dom nappade, tog, så vi var tvungna att ta hem dom långa dörjerna för att inte få allting nerrivet. Dörjestakarna skakade. Vi kastade sejen framåt på däcket, men snart nog så rann eller hoppade dom över brädgången. Sej och sejlyra, lyrtorsk, togs tillvara som hummeragn. Den fläktes och saltades.
Den makrill som inte åts färsk saltades för vinterbehov. Det blev oftast också några tjog över att sälja. 3 kronor per tjog och 21 makrillar på tjoget var standardpris på salt makrill.
Någon gång kunde det bli större fångster. Gick det då att kombinera en försäljningsresa med en vanlig landresa bar det iväg till Fjällbacka. 3 kronor tjoget var det vanliga priset på hösten Under sommardörjet var det i regel gott om makrill och priset i allmänhet en krona tjoget på måndag och 50 öre övriga veckodagar.
Det enda fiske som drevs kommersiellt var hummerfisket. Det började 1 oktober och pågick i regel till början av december. Ibland fiskades i mindre skala också någon tid på våren. 20 juni var sista dagen. Vi var i viss mån handikappade på grund av hamnförhållandena. Många gånger när vi var inblåsta, kunde andra fiska som vanligt. Å andra sidan hade fyrpersonalen sin lön och fisket som bisyssla.
Förhållandena i Väderöarna var unika. I norra Väderöarna hade lotsarna ensamrätt på allt hummerfiske närmare än 180 meter från land. Till land räknades allt ”som ej ständigt överspolades av havet”. 180-metersgränsen skulle räknas från djupkurvan för två meter. Ensamrätten på hummerfisket var en gång lotsarnas enda lön utöver de lotspengar dom tjänade in. Och fortfarande var det en stor del av lönen.
Södra Väderöarna ägdes av ett antal fiskare i Fjällbacka och skärgården utanför. Dom hade ensamrätt även på alla grund mellan och kring öarna. Runt själva Väderöbod var det fyrpersonalens fiskevatten. Fyrfolket hade dock undan för undan börjat fiska i några av de grund som låg längst bort från land, bland andra Skälgrund. Även den del av Spruttabrotten som tillhörde norra Väderöarna hade fyrfolket tagit över.
Någon gång omkring 1930 beslöt karlarna på Väderöbod att pröva om ägarna till Söröarna hade laglig rätt att frihägna även alla grund utanför 180-metersgränsen. Några hummertinor lades ut på lämpliga ställen. Det blev mycket riktigt en stämning för olaga fiske. I första instans, Häradsrätten för Norrvikens domsaga, blev det förlust och böter, men i Göta hovrätt blev det seger och fritt fram att fiska överallt utanför 180 metersgränsen. Nästan samtidigt upphör lotsarnas helt säregna ensamrätt och dom fick som alla andra lotsar, vanlig lön. Nu var det god tillgång på fiskevatten och fyrfolket började fiska med ”full länk”. Dom bildade två fiskelag, pappa och farbror Fredrik i det ena, farbror Ragnar och Hans Brattholm i det andra. 75 tinor på vardera laget. Men alla fick inte lämna fyrplatsen samtidigt, en man måste alltid vara hemma på ön. En tinekarl, Axel från Kragenäs anställdes. Den lediga mannen skulle bland annat hålla ett öga på sjögången. Började det bli för mycket ia i Bohålet, hissades en signal i flaggstången och båda båtarna vände genast hem.
Pappa och farbror Fredrik hade norra området. Gränsen gick vid Bokistans västspets-Kranhålet-Stora Sundskär-Stenskär. Farbror Ragnar och Hans hade södra området. Men alla fiskade ihop, hummern lades i samma sump. I Bohålet rymdes bara en rätt liten hummersump. Den var formad som en kantig båt, och försedd med länga, så att den kunde tas upp i kranen. När sumpen blev för full tömdes den. Hummern kördes in och lades i ett par större sumpar, i den västra hamnen, Rockan, på Väderöarnas lotsplats. När uppköparen kom blev det en ny resa till lotsplatsen.
För min del började jag fiska med 3 tinor när jag var 14 år. Jag hade Svartepetter och fick fiska på Arnes grund, som ligger mellan Stora Spruttan och Väderöbod. En ensam pojke i en liten roddbåt fick inte ge sig iväg annat än i gott väder och det blev rätt många gånger tinorna fick ligga över någon eller några dagar. Ibland följde dock pappa med mig och någon gång drog pappa och farbror Fredrik tinorna åt mig. Några humrar blev det i alla fall och några kronor. Året efter hade jag 7 tinor. Då blev det mera av både fångst och pengar.
Nu hade jag ett litet kapital och det använde jag delvis till att köpa material att göra hummertinor av. Det var tinejolar (grangrenar hopböjda som tunnband), tineva(d)garn, rotting till ingångsringar och inte minst tågvirke till linetåg. Käppar och spröt höll havet med. I pappas sjöbod fanns ett litet värmeisolerat rum, där det med hjälp av ett primuskök gick att få varmt även på vintern. Där fick jag ha min verkstad. Jag gjorde både vatener (vadtinor) och spröddtener (spröttinor ). Vadtinorna tillverkades med obehandlat garn och tjärades efteråt genom att rullas i ett plåtkar med varm koltjära. Det skulle göras i varm sommarsol på en särskild berghäll. Sen fick tinorna droppa av och torka på berget. Där var det kolsvart. På spröttinorna impregnerades garnet vid tillverkningen med linolja. Vadtinorna användes mest där det var stark ström eller utsatt för sjögång. Dom låg stadigare på botten.
Tinetågen skulle också göras i ordning och förses med flöten (välen ) och korkar. Varje tåg var 25 famnar =45 meter. 15 famnar manilla, 5 famnar 3-slaget bomullståg och 5 famnar 2-slaget d:o. Tågvirket tjärades eller barkades, ibland båda delarna. Bomullståget slog vi själva av 36 trådigt bomullsgarn på ett hemmagjort läggareverk. Det blev bäst och billigast så.
Sen skulle det vara en rejäl kork – 7-famnarn, ett halvstort väle – 14-famnarn, en kork på 20 famnar – perren och så huvudvälet på sluttampen. Så jag finkammade stränderna på kork och på lämpligt väleträ, lätt och frodväxt gran. En del hade pappa på lager. Stroppa kork, tillverka och måla välen tog också tid, men till hösten var jag redo att vara med i de vuxnas fiske med 38 egna hummertinor. Då hade en fyrbiträdestjänst dragits in, så vi blev på det viset fortfarande fyra.
Det blev pappa och jag som fick det norra området. Det var halva Väderöbod, Spruttabrotten, (Spruttera ), norra Midskär och Bojenskär i norra Väderöarna, (Nolöarne) och en del mindre grund utspridda i området. Runt Väderöbod och bland Spruttabrotten var vi ensamma, på övriga ställen var det också andra som fiskade. Särskilt Spruttabrotten, var nog farligare än jag förstod, där fanns åtminstone ett par ställen där det kunde bryta i botten även vid gott väder. Men pappa höll noga reda på var vi hade brotten. Vi hade alltid ett litet segel på och pappa manövrerade alltid så att vi med seglets hjälp kunde segla oss fria om motorn stannade.
Det hände dessbättre nästan aldrig. Samma försiktiga manövrering gällde också till lovart om land. Karlarna var vana att hantera sina båtar och missade nästan aldrig en manöver även om sjögång och ström var besvärliga ibland. Strömmen kunde vissa dagar vara så stark att även om tinan låg på bara 7-8 famnars djup och tinetåget, som sagt var 25 famnar så syntes inget av flötena ovan ytan. Fick man syn på huvudvälet nere i vattnet, gick det att med en liten dragg få tag så att tinan kunde vittjas (dras). Man skulle vara ute så tidigt som möjligt på morgonen. Dels på grund av konkurrensen, det gällde att vara först på de bästa ställena, dels på grund av vädret. Var det bra skulle det naturligtvis utnyttjas, var det dåligt kunde det ju bli sämre. Jag tror det var liksom fint att vara morgontidig också, en sjusovare stod inte högt i kurs. När hälften av tinorna var dragna, smakade kaffe och smörgås utmärkt. Det blev under någon längre transportsträcka.
Många gånger blev vi inblåsta. Det var bara att vänta på bättre väder. Efter kraftiga stormar saknades ofta många tinor. De flesta av de saknade hade vandrat iväg och hamnat i någon djupränna, där inte tinetågen var långa nog för att nå upp. Karlarna visste i regel vart dom tagit vägen. Då gick vi ut med två båtar och släpade något som liknade en långrev (backa) mellan båtarna. Backan var av rejält tågvirke med krokar av krökta spik. Ofta kom dom flesta tinorna tillrätta på det sättet. Även en och annan främmande. Dom återlämnades givetvis till ägarna. Några tinor förlorades i regel varje höst. Några blev dessutom mer eller mindre sönderslagna.
Vad fick vi då? Ja, 80-100 stycken = 4-5 tjog första och andra dagen var god fångst, sedan någon eller några dagar med ”en till tina”, och så minskade det undan för undan. Mot slutet av oktober var det dags att ta på land en eller annan flock, om 3 tinor, och mot slutet av november var det i regel bara halva antalet kvar. Fisket på Spruttorna höll bäst i sig. En bit in i december avslutades fisket. Då hade vi, de år jag var med, fått ihop drygt 100 tjog eller 2000 stycken på båda lagen tillsammans. Humrarna vägde i snitt mellan 8 och 9 kilo per tjog. Priset varierade mellan 1:75 och 2:50 kr. per kilo, så bruttot blev lite över 400 kronor på var och en. Men motorbränsle och agn fick förstås dras av, liksom förlust av tinor och slitage på båtar och redskap. Så nettot blev inte lika stort. Humrar med bara en klo, halvmänningar, och som vägde över 1 kilo, överviktingar, gick för halva kilopriset. Dom hamnade ofta i den egna grytan.
För min del började hummerfisket med dom vuxna i liten skala, 10 tinor var, våren 1932. Som ett minne av det fisket har jag kvar ett par små blad med anteckningar om fångst, försäljning, pris m.m. Sedan följde höstfiske 1932 och 1934. Hösten-vintern 1933-1934 gick jag på Grebbestads Folkhögskola. Mot slutet av min tid på Väderöbod hade Kalle blivit så stor att han och jag fiskade ihop ett par vårar. Vi rodde och seglade med Pyret.
Hösten 1935 började jag på Katrineholms Tekniska Skola. Då var det i stort sett slutfiskat för min del. Då och då hälsade yrkesfiskare på. En tidvis trogen gäst var en backefiskare, som hette John Karlsson från Långeby, strax söder om Havstensund . Hans medhjälpare var ”Kalle i Saltvik”. Backorna lades ut, sattes tidigt på morgonen. Medan dom fiskade, stod, gick karlarna till Väderöbod. Ofta knackade det på köksdörren och John Karlsson hälsade ”God dag, nu kommer det storfrämmat”. Sen satt dom på kökssoffan och åt sin matsäck. Pappa kallade John för ”storfrämmaten”. Han var en duktig fiskare och också småbonde. Vi köpte vårt potatisbehov av honom ett par gånger. Den var bra. Någon gång vid vackert väder övernattade en räktrålare i Kranhålet. Då kunde det vankas havskräfta. Den var inte säljbar på den tiden. Annat är det nu. Då kunde det bli en hektoliterskorg att dela på för fyrfolket.