Båtarna har nämnts i olika sammanhang. Både fars ”Pirat”, farbror Ragnars ”Skum” och farbror Fredriks ”Snäckan” var s.k. roddbåtar, (robådar) 17 á 18 fot eller c:a 5,3 meter. Dom hade däckats, försetts med ruff och höga inbrädade räcken (brägångar). Alla hade samma sorts motor, 3 hästkrafters Säffle tändkulemotor. Pirat hade fyra segel, alltså även toppsegel och klyvare. Pappa hade nästan som hobby att bygga om och förbättra i piraten. Familjen krävde större och större plats vartefter vi barn växte. I flera år klarade far att hålla sovplats åt oss alla sex. Det behövdes ibland på semesterresorna. Men nog var det trångt dom sista gångerna alla var med. Pirat var med när familjen flyttade till Ursholmen på hösten 1935. Där blev den så småningom skrotad.
”Svartepetter” var vrakgods, en liten tysk livbåt byggd av diagonalt krysslagda tunna ekbräder. Den hade tidigare varit svart, därav namnet, men blev senare gråmålad. Det var en trivsam liten farkost. Den hamnade småningom i Hunnebostrand hos Signe och Vidar.
”Pyret” var också vrakgods. Pappa och jag var på hemväg efter dagens hummerfiske, troligen hösten 1932. När vi passerade Ragnars holmar fick vi se en liten båt inkilad mellan ett par av skären. Med den lilla tinedraggen lyckades vi dra fram den. Sen bogserade vi den till Bohålet. Det var en s.k. treboling, en liten smäcker båt med tre bord i vardera sidan. Den var dock sönderslagen på några ställen. Efter samråd med farbror Ragnar och Olle Kaldén bestämdes att den skulle repareras. Vrak var gemensam egendom. Alla skulle hjälpas åt. Pappas vedbod blev ”båtvarv”. Ett par bord byttes delvis, en bit reling också. Förstäven förnyades, skockar tillverkades och så småningom stod båten nyrenoverad och vitmålad, klar för att auktioneras ut. Det blev pappa, som till slut bjöd högst, 135 kronor. Pappa och jag köpte den ihop. Den döptes till ”Pyret” och fick växla med Svartepetter om utrymmet i Bohålet. Den följde med till Ursholmen, senare Vinga och hamnade småningom hos Kalle och Solveig i Grebbestad.
Pyret var inte den enda båt som hittades och reparerades. En gång hittades en större livbåt, som inte var så illa skadad. Den reparerades också. Vart den sedan tog vägen minns jag inte. Jag tror den såldes.
Vrak var, som tidigare sagts, gemensam egendom. Det kunde vara allt möjligt som flöt. Det bästa virket kom från förlorade däckslaster. Engelska fisklådor var kraftiga och välgjorda. Nockade i hörnen och spikade i varje nock, dom var utmärkta, bl.a. till små fisksumpar. Engelska ölflaskor hade skruvkork med gummipackning och var bra till saft. Tunna träribbor, lämpliga till spröttinor, var välkomna fynd, helst om dom var i rejäla buntar. Det som inte var användbart till annat, blev ved. Kork och glaskulor blev fiskeredskap på nytt. Då och då, särskilt efter större fynd, var det dags att dela. Allt av värde delades i lika högar. Sen var det dags att peka blind. Farbror Fredrik fick alltid den sämsta högen enligt egen utsago. Han hade försökt bära dom bästa bitarna till en annan hög, i hopp att få den. Och det slog förstås slint. Det var ett stående skämt från hans sida.
En gång, före den tid jag minns, hade en rejäl bunt med fint, troligen handgjort, papper flutit iland. Det var rätt stora ark, omkring 4´ 5 dm. Arken hade vattenstämplar, var bländande vita och rätt kraftiga. Lite kantstötta i hörnen, men det gjorde mindre. Det var nästan lite högtidligt när vi någon gång fick ett ark att rita på. Dom var också utmärkta att måla med vattenfärger på.